Motion 1984/85:1178 av Allan Ekström (m):



Riksdagsmotion om införande av institutet rättsbesvär

Vid föregående riksmöte framfördes från olika håll förslag om att i svensk rätt införa en generell talerätt till domstol i rättsfrågor i form av ett nytt institut, förslagsvis kallat rättsbesvär. Vår rättsordning har nämligen visat sig häftad med allvarliga brister då det gäller en enskilds möjlighet att få rättsenligheten av administrativa beslut inom förvaltningen prövad av domstol.

I min motion 1983/84:2692 beskrev jag institutet på följande sätt:
Förslaget innebär i korthet att den som är missnöjd med ett administrativt avgörande, som inte kan överklagas till allmän domstol eller förvaltningsdomstol och som alltså tillhör den rent administrativa sektorn där regeringen nu är slutinstans, skall ha rätt att till hovrätt eller kammarrätt anföra rättsbesvär.

Besvärsgrunden skall efter mönster av kommunalbesvärsinstitutet i 7 kap. 1 § kommunallagen vara, att det överklagade beslutet strider mot lag eller annan rättsregel eller innebär att den beslutande myndigheten överskridit sin kompetens.

Detta rättsmedel skulle få användas sedan den administrativa besvärsgången är uttömd. Rättsbesvär bör emellertid även få anföras redan i tidigare led i instansordningen, om den klagande väjer att då aktualisera den rena rättsfrågan inför en domstol i stället för att fullfölja sitt ärende den administrativa besvärsvägen hos högre myndighet. Önskar den klagande en allsidig prövning av särskilt lämplighetsfrågorna skall givetvis det administrativa besvärsinstitutet begagnas, som ger den klagande tillfälle att argumentera i lämplighetsfrågorna.
Som stöd för min motion åberopade jag det förhållande att Sverige i Europarådsdomstolens dom i det s.k. Sporrong/Lönnroths-målet från september 1982 av domstolen förklarats brista i sina skyldigheter enligt Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, närmare bestämt dess artikel 6.

Denna artikel stipulerar att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol.

I det nämnda målet var det icke möjligt att få regeringens beslut om att medge Stockholms stad anstånd med att fullfölja talan rörande den av regeringen beviljade expropriationen av vissa fastigheter prövat av domstol.

Ett ytterligare exempel utgör Europakommissionens bedömning av det s.k. Pudasmålet från Norrbotten, i det att kommissionen slagit fast att rätten till trafikrättigheter är en sådan civil rätt som, om det blir tvist om denna mellan det allmänna och den enskilde, denne skall kunna draga under domstols prövning.

I Europarådskommissionen ligger slutligen för utredning ett betydande antal klagomål som handlar om olika skyldigheter och rättigheter av likartat slag.

Med den tolkning som Europadomstolen sålunda givit artikel 6 har Sverige kommit i ett utsatt läge. Från svensk sida synes man emellertid ännu ej ha insett allvaret i det inträffade.

Europadomstolen har klarlagt att konventionens artikel 6 avser att lägga fast en minimistandard på Europarådsländerna: Det skall finnas en generell möjlighet att bringa rättstvister inför domstol även om rättstvisten enligt nationella regler kan ha offentligrättslig anstrykning. Enligt Europadomstolens tolkning avses med orden civila rättigheter och skyldigheter, således icke allenast rent privaträttsliga förhållanden utan även rättigheter som någon erhållit genom offentligrättsliga beslut, såsom i Pudas fall en trafikrättighet. Från praxis i Europadomstolen kan vidare nämnas sådana rättigheter som rätten att utöva ett yrke (läkaryrket).

Som framgått måste vi i Sverige bereda oss på att Europarådskommissionen i första hand och, om vårt land vägrar att träffa frivilliga uppgörelser, senast även Europadomstolen ånyo kommer att konstatera att den svenska rättsordningen icke uppfyller de krav som Europarådskommissionen ställer på Europarådets medlemsländer. Då det måste anses uteslutet att Sverige uppsäger konventionen därför att den innehåller alltför strängakrav till skydd för den enskilde, måste vårt land ta itu med frågan.

Medborgarrättsrörelsen har i en framställning till regeringen under 1984 pekat på den möjlighet som införandet av s.k. rättsbesvär skulle utgöra. Ett sådant nytt institut kan dock utformas på olika sätt. Det finns många förebilder från andra länder. Själva idén måste emellertid under alla förhållanden snarast göras till föremål för prövning.

Vad som nu är viktigt att beakta är att Sverige kommit i ett föga smickrande tvångsläge.

Det är meningslöst at undvika att göra något i hopp om att stormen skall bedarra. Så kommer nämligen med största sannolikhet inte att ske. Det enda som går att göra är att så snart som möjligt avhjälpa den föreliggande bristen i vårt rättssystem, en brist som är till nackdel för den enskilde.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag
att riksdagen begär att regeringen närmare utreder hur Sverige skall kunna genom ett enkelt rättsmedel fylla den brist i den svenska rättsordningen som ligger däri att Sverige ej beträffande alla tvister som civilrättsliga rättigheter och skyldigheter har tillgång till sådan domstolsprövning som föreskrives i artikel 6 i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Stockholm den 24 januari 1985

ALLAN EKSTRÖM (m)


Tillbaka