Gustaf Petrén rapport i medlemstidningen Medborgarrätt nr 3, 1982:

Regeringen förlorade i Europadomstolen
Något märkligt har inträffat i vår rättsliga historia. För första gången har en internationell domstol förklarat att Sverige icke uppfyller sina internationella åtaganden att hålla en viss minimistandard på sitt rättsväsende.

Det har skett genom en dom av Europadomstolen för mänskliga rättigheter meddelad i Strasbourg den 23 september 1982. Saken är följande.

Beträffande en rad fastigheter i centrala Stockholm beslöt regeringen på 1950- och 60-talen, på begäran av Stockholms kommun, att medge expropriation av dem. Staden behövde dem för framtida stadsplanering, i huvudsak för framdragande av stora trafikstråk i centrala Stockholm.

Då planerna inte var närmare bestämda begärde kommunen samtidigt hos regeringen uppskov med skyldigheten att med stöd av regeringens expropriationstillstånd gå vidare till domstol för att få äganderätten till fastigheterna överföd på sig och det lösenbelopp bestämt, som staden skulle betala till respektive fastighetsägare.

Genom detta förfaringssätt kom ägaren att formellt behålla sin fastighet. Kommunen behövde inte ge ut ett öre, men kunde när som helst genom att gå till domstol lösa in fastigheten för ett pris motsvarande fastighetens värde vid tiden för regeringens tillståndsbeslut. Tillika rådde byggnadsförbud, så att fastighetsägaren var förhindrad att göra något åt husen.

I det ena av de två fall domstolen hade att bedöma meddelande regeringen expropriationstillståndet redan 1956. Det hävdes först 1979, då kommunen anmälde att den inte skulle behöva fastigheten.

I domen fann domstolen med 10 röster mot 9 att Sverige hade brustit i sin skyldighet att lämna en persons rätt till sin egendom okränkt genom att på detta sätt i 23 år inskränka på ägaren ställning. Minoriteten ansåg att ägarna haft att tåla inskränkningen i rådigheten över fastigheten med hänsyn till det allmänna intresset av stadsplaneringen som förelegat.

Vidare ansågs regeringens handläggning av saken strida mot stadgandet i Europarådets rättighetskonvention att envar skall ha rätt att få en civil rätt, i detta fall rätten att slippa intrånget i äganderätten till fatigheten, inom skälig tid prövad inför en oavhängig och opartisk domstol.

Då regeringens beslut att medge kommunen uppskov med att fortsätta expropriationsförfarandet ej kunnat prövas av någon domstol, brast Sverige på denna punkt i sina åtaganden enligt konventionen.

Den sistnämnda punkten är på sitt sätt den allvarligaste anmärkningen mot Sverige. Samma brist finns nämligen på en mängd andra områden och är en del av den svenska offentligrättsliga ordningen. Den är därför oerhört svår att avhjälpa.

Domstolen avgjorde inte fastighetsägarnas ersättningsanspråk utan målet fortsätter inför Europadomstolen, vad gäller de krav om ersättning fastighetsägarna rest mot svenska staten.

Målet är av stort allmänt intresse.

Regeringen måste nu överväga vilka åtgärder som behöver vidtas i den svenska rättsordningen för att anpassa den till europeisk minimistandard.

Det är också hälsosamt att Sverige, som vant sig vid att kritisera allt och alla runt om i världen såsom otillfredsställande och utgörande intrång i mänskliga fri- och rättigheter, nu själv visat inte ha orkat sopa rent för egen dörr.

Det blir anledning för Medborgarrättsrörelsen att följa denna fråga visare.

Gustaf Petrén


Tillbaka