Hägerströms spökhus av Maciej Zaremba i Expressen 11 februari 1985 "...Man tror att människornas rättigheter är vissa krafter, som de ha blott oh bart i egenskap av människor... man utgår, pågrund av vissa vidskepliga föreställningar, från vissa rättigheter såsom redan givna..." Nej, det är inga givna rättigheter. "Rättvisa", "mänskliga rättigheter", "moralisk rätt" är vidskepliga missfoster som varken hör hemma inom vetenskapen eller ett samhällssystem. När vi talar om "rätt" kan vi endast mena det som är samhällsnyttigt, och även detta blir en fiktion om samhället saknar medel att utkräva sin rätt, det vill säga en apparat med makt att lagstifta, varna och straffa. Det finns ingen rätt utan makt. Ingen kan, med sin intellektuella heder i behåll, åberopa "mänskliga rättigheter" mot gällande lag. Det är bara den sistnämnda som är verklig, allt annat är trossatser och vidskepelse, ägnat att understödja partikulära intressen. Låter det bekant? Det borde det göra. Ovanstående är nämligen den rättsfilosofiska grunden för den svenska juristutbildningen, och har så varit i nära ett halvsekel. När Sverige fälls inför Europadomstolen för brott mot mänskliga rättigheter så är det ovannämnda rättssyn som kolliderat med en i grunden naturrättslig uppfattning som FN gjort sig till tolk för 1948, då deklarationen om mänskliga rättigheter antogs. Det ligger nära till hands att dra en sådan slutsats efter läsningen av Staffan Källströms doktorsavhandling Värdenihilismen och vetenskapen - Uppsalafilosofin och forskning i samhällsdebatten under 1920- och 30-talen (Acta Universitas Gothoburgenses). Värdenihilismen, som fick heta Uppsalafilosofin efter en artikel av Johan Landquist - dvs den vetenskapligt grundade förvissningen att alla värdeomdömen, däribland också de om gott och ont, rättvist och orättvist, är helt känslomässigt grundade och därmed varken sanna eller falska - förknippas i första hand med Axel Hägerström (1868-1939), författaren till Das Princip der Wissenschaft, Filosofi och vetenskap m fl standardverk. I dag är de begravda under damm, men - om man skall tro Källström och den egna institutionen - ytterst närvarande i nutidens samhällsideologi. Själva grunden till Hägerströms radikala hållning låg i hans vetenskapsideal: endast det empiriskt konstaterbara och logiskt motsägelsefria kan vara föremål för rationellt tänkande - en uppfattning som förutsätter att verkligheten är fri från motsägelser. Därav följer med nödvändighet att inga absoluta värden existerar, ty man kan varken se eller höra ondskan eller skönheten, inte heller kan deras existens logiskt härledas ur den observerbara verkligheten. Ergo finns de inte, annat än som vidskepliga föreställningar och metafysiskt svärmeri (med Hägerströms vokabulär). Poesin, konsten, religionen, moraliska föreställningar har därmed inget förklaringsvärde, de kan behaga (eller inte), men de förmedlar inga sanningar, utom den om människans låga grad av upplysning. Vad värre är, finner Hägerström, skapar tron på dessa metafysiska värden, liksom fallen fallenheten att följa emotionella impulser, kaos i vår värld. Föreställningen om absolut rätt när fanatiska, sår split, hat och intolerans, grumlar tanken och ändrar ofta i blodutgjutelser. Världen skulle bli mycket bättre, dvs enligt Hägerströms definition, mera i samklang med hur människorna vill ha den, om tron på absoluta värden försvann ur omloppet. Detta innebär inte att man bör avskaffa moralen, tvärtom, den är nyttig, under förutsättningen att den befrämjar samhällets bästa och att man inte tror att det som moralutsagorna förtäljer är sant. Denna paradox löser Hägerström genom att ansluta sig till en närmast marxistisk moraluppfattning: varje samhälle producerar med nödvändighet den moral som det behöver för sin stabilitet, därav mängden av skilda moralsystem. Det är därför bättre, säger Hägerström, att medborgarna styrs av de förbud som lagen uttrycker än att de leds av idéer om rättvisa och rätt. Hägerströms moraluppfattning visade sig tilltala många. Artikelns inledande citat är hämtade från Vilhelm Lundstedt, professor i civilrätt och romersk rätt i Uppsala mellan 1914 och 1947, tillika socialdemokratisk riksdagsman. En annan ledande gestalt och Hägerströms lärjunge i liknande ställning heter Gunnar Myrdal. Men också socialdemokratin motståndare - Tingsten, Heckscher och Hedenius - grundar sitt vetenskapliga värv och , om än i skiftande grad, sin moraluppfattning, på det Hägerströmska kunskapsidealet. "Bättre att alla belåtet sjunger 'två och två är fyra', än att de är oense i feltänkandets tecken", skrev Tingsten. Staffan Källströms stora förtjänst ligger i att han visar hur Uppsalaskolans värdenihilism och vidhängande människosyn påverkar 1920- och 30-talens samhällsbyggare och reformatorer - men också deras belackare, och han antyder därmed ett slags överpolitik koncensus av osentimental saklighet och rationalism vid tidpunkten för folkhemmets födelse. Det handlar inte om några konspirativa kopplingar, alla ovannämnda betygar sitt beroende av Hägerström. "Hägerström", skriver Myrdal, "innebar en frigörelse från bundenheten till objektiva värden. Han tilltalade dem som ville ändra på saker och ting." Och Myrdal drömmer om och bidrar till att skapa ett samhälle där tekniska resonemang ersatt ideologiska konflikter. Myrdal kallar sig själv "samhällsingenjör" och utvecklar (i en artikel i Spektrum 9/32) sin definition av begreppet. Det är en hisnande upplevelse att läsa dessa rader, de tycks innehålla kvintessensen av vad som då höll på att växa fram som ett betydelsefullt drag hos folkhemmets filosofi. I grov sammanfattning lyder det: strängt rationella lösningar som gynnar de stora grupperna har alltid företräde framför subjektiva föreställningar om vad som är rätt. Makarna Myrdal kan alltså inte beslås med inkonsekvens när de två år senare pläderar för tvångssterilisering av missanpassade medborgare: "samhället är dessutom ekonomiskt intresserat i en inskränkning i dessa lindrigt sinnesslöas fortplantningsförmåga" (ur Kris i befolkningsfrågan, 1934). Värdenihilismen spreds, enligt Källström, långt utanför filosofins krets, han nämner Stockholmsutställningens budskap från 1930: "De subjektiva skönhetsupplevelserna bör underordnas en saklig och objektiv utredning av medborgarnas faktiska behov och arkitekturen anpassas därefter." Men rättvisa och jämlikhet då? Jodå. Men inte i samma korg. Enligt Källström var varken Myrdal eller Lundstedt främmande för att nyttja de "vidskepliga" begreppen. Men de gjorde klart för alla och envar att man måste skilja på vetenskap och propaganda eller , rättare sagt, på samhällsförvaltning och politisk argumentering. Frihet, jämlikhet och rättvisa kan man åberopa - men inte som absoluta ideal eller okränkbara värden utan som en legitimering av en viss grupps intressen - vilket också klart skall redovisas. Det var dock deras förhoppning, liksom det var Hägerströms, att behovet av dylika ideologiska mystifikationer skulle avta i takt med medborgarnas upplysning och klassmotsättningarnas försvinnande, något som de tyckte sig kunna se framför emot. Det kanske mest tankeväckande i Källströms avhandling är analysen av de motsägelser som tycks prägla hans hjältars människosyn: å ena sidan tron på den fria, självständiga och upplysta medborgaren som förmår omvandla emotionella konflikter till kausala kedjor som inte väcker harm hos någon - å andra sidan förhoppningen att dessa fria väsen låter sig styras av "den sociala gemenskapens krav" och en samhällsmoral som de vet är påtvingad uppifrån, är relativ, och ytterst vilar på makt. För Hägerström själv blev detta för magstarkt. Var hans egna moralföreställningar (och han ägde verkligen sådana) blott ett samhällets avtryck i hjärnan? En för den fria tanken och det logiska intellektet så motbjudande idé! Och varför producerar samhället just ändamålsenliga moralbud? Sålunda överskred Axel Hägerström de personligen uppställda vetenskaplighetens gränser och tillskrev människan en "oförstörbar" social eller samhällsbyggande instinkt av samma ofrånkomliga natur som den hos myror och bin. På denna grund kunde en autonom moral byggas, ansåg han. Staffan Källströms bok förtjänar en bred läsekrets. Den är som kontrastvätska som när den sprutats ut i det omgivande elementet plötsligt frilägger hittills dolda konturer, spåren efter det värdenihilistiska raster genom vilket folkhemsideologin projicerats. Det är ett märkligt fenomen, som fortfarande väntar på sin förklaring, att denna filosofi - som annars bara tycks överleva i maktens boningar eller i skyddade drivhus (tempererat klimat, ingen fara hotar) och som producerar en så osympatisk människosyn - kunnat spridas så brett och överlevt så länge just i Sverige. Det är märligt, i synnerhet som den i längden avväpnar demokratin, eller åtminstone pluralismen. Det finns nämligen, som Tingsten själv brukade inskärpa, inga rationella argument för demokratins överlägsenhet över andra styrelseskick. Liksom FN:s deklarationer vilar den ytterst, när den hotas, på tron på människans medfödda rättigheter. Källström lämnar en del av den historiska förklaringen genom att peka på värdenihilisternas sociala radikalism. På den tid då det begav sig hette Hägerströms motståndare Böök och Landquist. Och eftersom idéer - då liksom nu - avhandlades knippevis, stod framåtskridande-värdenihilism-rationalism-internationalism mot reaktion-idealism-mysticism-nationalism. Helt bortsett från detta är det svårt att inte sympatisera med Hägerströms, Myrdals med fleras uppsåt: att rensa fakta från omdömen och vetenskap från ideologi, inte minst i förhoppningen om att kunna skapa ett universellt, rationellt språk, en minsta gemensamma nämnare för ett samhälle så upplyst - eller genomlyst - att det inte längre vore i stånd till några oförsonligheter. Men vägen dit ledde genom en inskränkning av det som uppfattas som rationellt tänkande till ett fält så smalt att inte ens människans rättigheter rymdes däri. (Publiceras på nätet med tillstånd av författaren.) Tillbaka