Makten och rätten

Makten och rätten
av Nils-Eric Sandberg ur Den orädde debattören (Ekerlids, 2011)

Har vi rättigheter, eller får vi dem av staten? Har vi rättigheter eftersom vi lever i en demokrati, eller lever vi i en demokrati eftersom vi har rättigheter? Finns det rättigheter som inte beror på statsmakrens beslut? Detta är demokratins kärnfrågor.

Den diskuteras nästan aldrig. Världslitteraturen har några tankeväckande formuleringar av frågan. Jag väljer tre.

Är det goda gott för att gudarna älskar det goda? Eller älskar gudarna det goda för att det är gott? Så formulerar Platon frågan i dialogen Eutyfron, där Sokrates i väntan på att föras inför domarna, och dödsdomen, diskuterar med den fromme Eutyfron. Platan kommer till slutsatsen att det senare alternativet är giltigt.

Det vill säga: Det goda har ett värde i sig, oberoende av gudarnas vilja. Rätten står alltså. över makten - låt vara bara i en filosofisk mening, som den av filosofi sällan intresserade makten vanligen nonchalerar.

En av de filosofiskt (och teologiskt) mest intressanta böckerna i Gamla testamentet handlar om Job. Han är en gudfruktig och rättskaffens man. Med flit hade han fått ihop en ordentlig förmögenhet. I bokens början ingår Gud ett vad med Djävulen - som kallas "Satan" i 1704 års bibel, "Åklagaren" i 1917 års, och "Anklagaren" i den nya översättningen. Juristerna borde ha synpunkter på formuleringen, om de läser bibeln; det gör de tydligen inte.

Gud prisar Jobs fromhet. Djävulen säger:
- Ge mig honom i min hand, så kommer han att förbanna dig!

Gud accepterar:
- Gör vad du vill med honom, bara du inte tar hans liv!

Och Satan slår Job med en rad olyckor: han förlorar sin familj, sin förmögenhet. Men han förbannar inte Gud, han bara frågar:
- Varför har du låtit detta hända mig? Jag vill veta varför.

Då svarar Gud, i de tre sista kapitlen, som ingen biskop predikar över:
- Hur vågar du fråga efter mina skäl? Jag har ju skapat världen; jag har makten över världen.

Klarare uttryckt: Jag har makten alltså har jag rätten; makten konstituerar rätten.

Det tredje exemplet hämtar jag från Arthur Koestlers bok Natt klockan tolv på dagen, som handlar om Moskvarättegångarna 1938.

Den trogne partimedlemmen Rubashov arresteras en dag i gryningen och anklagas för att ha konspirerat mot Ledaren. Både Rubashov och förhörsledaren Ivanov vet att anklagelsen är påhittad. Men Ivanov förklarar att åtalet i grunden handlar om något annat: Det gagnar Partiet att Rubashov fälls och avrättas; och Partiets sak går före Rubashovs rätt. Vid en nattlig diskussion förklarar Ivanov att Partiet har etablerat en ny moral:

Ett kollektivt ändamål helgar alla medel, och inte bara tillåter, utan kräver, att individen ialla avseenden ska underordnas det allmänna och offras för det allmänna - som får förfoga över denne som en experimemkanin eller ett offerlamm.

Alltså; kollektivet har tagit makten; och makten ger kollektivet rätt.

Platon, Jobs bok och Koestler formulerar, på olika sätt, den centrala frågan: Har individen rättigheter som är oberoende av gudarna, det vill säga myndigheterna?

Platon svarar ja på frågan. De två andra svarar nej.

Naturrätten
Den filosofiska tankeriktning som kallas stoicismen, från 300-talet f Kr, utvecklade en ide om människans naturliga rättigheter. Det innebär, i korthet, att människan av naturen har en uppsättning rättigheter. Staten kan genom sitt maktmonopol ta livet aven individ, men inte i filosofisk mening beröva honom/henne rättigheterna. Detta är kanske en klen tröst för den som mot sin vilja blir avlivad. Men poängen med naturrätten är att den säger att rättigheterna är något som människan av naturen har, inte något hon får. Rättigheterna är alltså inte en gåva från politikerna, inte en funktion av makten. Rätten står över makten.

Naturrättstanken har inte hindrat makthavarna att förtrycka och slå ihjäl människor genom tiderna. Men i den filosofiska debatten, som står över sådan verksamhet, har den spelat stor roll. Thomas ab Aquino, katolskajkyrkans dominerande filosof (1225-1274), argumenterade för iden. Den holländske filosofen Hugo Grotius (1583-1645) ansåg att naturrätten är integrerad med förnuftet. Den tysk-svenske historikern Samuel von Pufendorf (1632- 1694) utvidgade begreppet till ett samhällsfördrag mellan individerna - och detta låg till grund för staten, inte omvänt.

Iden om naturrätten blir en av upplysningens filosofiska huvudtankar. Den fungerar som grund för Voltaire, Condorcet och Montesquieu: De anser alla att en utveckling mot en förnuftig världsordning måste bygga på en ide om mänskliga rättigheter överordnade makten. Condorcet blev kastad i fängelse och troligen mördad, men trodde i det längsta - så länge han kunde - att iden om mänskliga rättigheter, allmänt applicerad, skulle göra världen och livet bättre. Den amerikanska rättighetsförklaringen 1776 och konstitutionen, 1788, bygger på en kombination av naturrättstanken och Montesquieus maktdelningside.

Den svenska debatten
Naturrättstanken har hånats mycket som utslag av metatysik, något i stil med Platons ideer - det vill säga något som ligger bortom den materiella verkligheten och alltså inte kan observeras och bestämmas med de sinnen vi har till bruk. Metatysiken är alltså definitionsmässigt irrationell. (Teologerna håller av yrkesskäl inte med om detta.)

Den som mest, och mest framgångsrikt, kritiserat rättighetsbegreppet i svensk debatt är Axel Hägerström, professor i praktisk filosofi i Uppsala. Han formulerade sin kritik försiktigt nog första gången i sin installationsföreläsning 191 I, "Om moraliska föreställningars sanning". Han försökte där visa att tankar om värderingar och rättigheter endast är uttryck för känslor, och därmed definitionsmässigt irrationella. Hägerströms ideer drevs i debatten mest av juridikdocenten Vilhelm Lundstedt. Han skrev, i en uppsats i festskriften till Hägerström 1928, att "det faktiskt icke finns några rättigheter och att rättighetsbegreppet är en logisk orimlighet, som rättsvetenskapen endast tack vare vissa fundamentala misstag kommit att allt intill våra dagar laborera med."

En av Lundstedts elever var Östen Unden, professor i juridik som blev socialdemokratisk utrikesminister 1945-1962. Enligt hans neutralitetsdoktrin fanns ingen principiell skillnad mellan demokrati och diktatur.

Hägerströms och Lundstedts kritik mot rättighetsbegreppet fick stort inflytande på socialdemokratins tänkande. Det gällde särskilt partiets syn på äganderätten, som betraktades enbart som ett hinder för partiets maktutövning. Tanken att äganderätten inte är vare sig filosofiskt eller politiskt legitim är givetvis grunden för Meidners förslag om löntagarfonder.

De flesta av Hägerströms anhängare har nog inte läst hans böcker i original- det är väl därför de är anhängare av honom. Jag förstår dem; Hägerström är svårläst, mycket dunkel. Hans installationsföreläsning är ett logiskt virrvarr: han startar i en besynnerlig myt och bygger på den ett generellt resonemang.

Men man kan relatera Hägerström till den internationella filosofiska debatten. I sina teoretiska arbeten, till exempel Das Prinzip der Wissenschaft, kritiserade Hägerström med goda argument metafYsiken. Och i sin kritik av värdebegreppen bygger han ofta på dessa teoretiska resonemang.

Hans något äldre engelske kollega George Moore kritiserade också metafysiken, bland annat i den kända uppsatsen "The Refutation ofIdealism" 1903. Men i sitt moralfilosofiska huvudarbete Ethics behandlar Moore inte värderingar som metafysik. Tvärtom - han anser att begreppet "god" har ett "intrinsic value", det vill säga ett värde"i sig. Så trots att Hägerström och Moore har samma kritik mot metafYsiken i sina teoretiska arbeten hamnar de i helt motsatta slutsatser om begreppen värden och rättigheter. Hägerströms och Lundstedts rättighetsfunderingar utsattes för en förintande kritik av Ingemar Hedenius i hans bok Om rätt och moral 1941.

Naturligtvis existerar inte rättigheterna i någon metafYsisk mening, lika lite som Platons ideer. Men de kan ha verklighet i en annan mening. Den tyske filosofen Vaihinger argumenterade för att vi måste leva med fiktioner, alltså föreställningar som kanske int,e kan visas vara objektivt sanna men ändå nödvändiga för ett' anständigt samhälle. Vi kan tillämpa Vaihingers tes på rättighetsbegreppet och finna att det i en mening är en fiktion, men' el}fiktion som vi måste ha. I en annan mening kan begreppet vara en realitet: om (nästan) alla människor har en föreställning om rättigheter så existerar begreppet i den mentala världen.

Demokratin
Är våra rättigheter en funktion av demokratin? Enligt den nya regeringsformens rättighetskapitel ser det så ut. Riksdagen har bestämt att folket ska ha vissa rättigheter, med vissa begränsningar. Rättigheterna är en funktion av makten; inget i rättighetskapidet tyder på att förhållandet kan vara det omvända. Riksdagen håller inte med Platon utan går på Jobs och Ivanovs linje.

Men låt oss göra en närmare analys. Demokrati är forngrekiska och betyder folkstyre. I den version som Västerlandet tillämpar innebär demokratin att i val till lagstiftande församlingar har varje medborgare en röst. Denna tanke, att varje medborgare har en röst och att alla röster räknas lika, kan härledas bara ur naturrättens ide om alla människors lika rättigheter. Det är den som är demokratins filosofiska grund.

Rättigheterna är inte en funktion av demokratin, utan demokratin är en funktion av rättigheterna. Uppsalafilosoferna, som anser att rättigheter är metafYsik, har vissa besvär med att formulera det ideologiska argumentet för demokratin.

I svensk debatt beskrivs demokratins princip vanligen som majoritetens rätt. 5 I procent bestämmer allt. Men principen om enkel majoritet är bara en teknisk beslutsregel. Vi kan med samma resonemang komma fram till att ett demokratiskt beslut ska kräva 75 eller 85 eller 100 procent av rösterna.

Demokratin är inte alltid en garanti för principen om rättigheter.

I Tyskland fick nazisterna och deras koalitionspartner Die Deutschnationelle i valet 5 mars 1933 52 procent av rösterna. 18 dagar senare, den 23 mars, röstade denna demokratiskt valda majoritet för att Fiihrern skulle styra landet med diktat. En demokratiskt vald majoritet beslöt alltså i demokratisk ordning att avskaffa demokratin och införa diktatur.

1809 års regeringsform byggde på Montesquieus ideer om att makten skulle delas, mellan den lagstiftande, verkställande och dömande funktionen. Hans tankar hade också ett inslag av naturrättens ideer. Det återspeglades i regeringsformens berömda rättighetskapitel, paragraf 16. Det börjar så här: "Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlighet frihet och välfärd ... "

Grundtanken här är inte att Konungen (det vill säga regeringen) tilldelar medborgarna rättigheter. Utan Konungen har ett mandat att respektera och försvara de medborgerliga rättigheterna. Hela resonemanget är hämtat ur naturrättstanken.

1963 års författningsutredning ville behålla denna paragraf 16, inte för dess filosofiska innehåll utan för den vackra formuleringen; utredningens ledamöter kunde själva inte prestera något liknande.

Men i det politiska kompromissandet om en ny grundlag försvann rättighetstankarna. Socialdemokraterna ville inte ha sådana regler; de skulle ju inskränka majoritetens rätt att bestämma över medborgarna. Det rättighetskapitel som efter mycket besvär kom till ger inte mycket skydd för äganderätten. Rättigheterna att starta företag och att få ersättning för expropriation är bara tillfälliga: de gäller bara om riksdagen så fastställer i lag.

Den som får sin egendom exproprierad är inte garanterad ersättning till marknadsvärde. Etc, etc. Det märkligaste i det svenska rättighetskapitlet är § 17, som handlar om fackliga rättigheter.

En rad andra länder har grundlagsfästa fackliga rättigheter. De formuleras som individens rätt att starta eller ingå i en facklig organisation. Rättigheterna garanteras alltså individen. Men den svenska regeln, RF 2:§17, lyder: "Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal."

Fackföreningarna har alltså grundlagsfäst rätt att trakassera småföretag. Den svenska grundlagen ger alltså mänskliga rättigheter inte till individer, utan till organisationer. Detta är vad jag vet unikt i den västerländska rättighetslagstiftningen. Och det kan förklaras bara som en reflex av det kollektivistiska tänkandets makt över svensk politik.

De sociala rättigheterna
Den amerikanske juristen W N Hohfeldt gjorde 1919 i sitt arbete Fundamental Legal Conceptions en analys av rättighetsbegreppets beståndsdelar. Han skiljer bland annat mellan "immunities", "claims" och "duties".

"Immunities" är de klassiska rättigheterna, som att välja religion, skriva, bilda förening. Med andra ord handlar det om individens rätt att vara i fred för myndigheterna. "Claims" är vad vi kan kalla sociala rättigheter: det vill säga rätt att få utbildning, vård, bostad. Det är alltså krav på det allmänna. Men dessa kravrättigheter fungerar endast i kombination med "duties", det vill säga krav som det allmänna lägger på andra medborgare - som ska betala.

"Rätt att arbeta" är något helt annat än "rätt till arbete". Men de som skrev förarbetena till den nya svenska rättighetslagstiftningen verkar helt omedvetna om denna distinktion. Inget i utredningen (SOU 1993:40) tyder på att författarna har besvärats av någon som helst beläsenhet i rättsfilosofi. De har fullgjort sitt parlamentariska uppdrag helt utan sådan tyngd.

Den svenska grundlagen stadgar att det ska åligga det allmänna att garantera rätten till arbete. Men den säger inte att den som arbetar har rätten till den inkomst arbetet genererar. Grundlagen säger inte att någon viss del av inkomsten är medborgarens egendom. I princip står därmed all inkomst, och egendom, till politikernas förfogande.

Demokratins princip, att medborgarna väljer dem som stiftar lag, säger att medborgarna är huvudmän som utser lagstiftarna till sina ombudsmän. Den svenska grundlagen ser riksdagsmajoriteten som medborgarnas huvudmän, med obegränsad rätt att förfoga över deras inkomst och tillgångar.

Kontraktsrätten
En marknadsekonomi arbetar med kontrakt. All produktion och försäljning av varor och tjänster regleras via kontrakt. Ett företag är juridiskt ett knippe kontrakt mellan olika aktörer - ägare, företagsledning, anställda, leverantörer, kunder, etc.

Kontraktsrätten är ett fundament i marknadsekonomin. Alltså bör den grundlagsfästas. Men så är det inte i Sverige. Här finns kontraktsrätt för organisationer, men inte för individer. De fackliga organisationerna kan med lagens hjälp tvinga företag att teckna kollektivavtal, och därmed bestämma lönerna - även om både företagets ägare och deras anställda vill göra upp på egel,1 himd. En följd av detta är att invandrare 'I utan säkerställd kompetens saknar arbete och måste leva på bidrag.

En annan följd är att nu cirka en tredjedel av alla ungdomar går utan arbete. En rimlig förklaring är att kostnaden för en nyanställning för många företagare överstiger den förväntade avkastningen.

Antag att vi får individuell kontraktsrätt. Då kan en person gå till ett företag och förhandla om arbetsvillkor - oberoende av vilka kontrakt företaget tidigare ingått med andra parter, som till exempel fackföreningar.

En individuell kontrakts rätt är nödvändig för att den svenska ekonomin ska fungera, och för att människor som vill arbeta ska få en chans. Utan en sådan kontraktsrätt hamnar en allt större andel av invandrare och ungdomar utanför arbetsmarknaden, och fastnar i bidragsberoende.

Men en sådan individuell kontraktsrätt är motiverad främst av principiella skäl: i ett modernt samhälle måste kontraktsrätten ingå i de mänskliga rättigheterna. De föregångare som resonerade om naturliga rättigheter skulle hållit med.

Litteratur

Bauhn, Per (2005), Mänskliga rättigheter ochfilosofi. Liber, Malmö
Becker, Lawrence C (1980), Property Rights: Philosophical Foundations. Routledge and Kegan Paul, London
Bengtsson, Mattias och Norberg, Johan (red) (2003), Frihetens klassiker. Timbro, Stockholm
Bergström, Lars (1990), Grundbok i värdeteori. Thales, Stockholm Brunfelter, Ulf (1986), Egendomsskyddet, grundlagen och Europakonventionen. Timbro, Stockholm
Cassirer, Ernst (2005), Axel Hägerström: en studie i samtida svensk filosofi. Thales, Stockholm
Epiktetos (2000), Handbok i livets konst. Bakhåll, Lund
Hedenius, Ingemar (1963), Om rätt och moral. Wahlström & Widström, Stockholm
Hägerström, Axel (191 I), Om moraliska jöreställningars sanning. Bonniers, Stockholm
Hägerström, Axel (1939), Socialfilosofiska uppsatser. Bonniers, Stockholm
Hägerström, Axel (1957), Filosofi och vetenskap. Ehlins, Stockholm
Hägerström, Axel (1987), Moralfilosofins grundläggning. Humanistiska vetenskapssamfundet iUppsala, Uppsala
Lane, Jan-Erik och Skogh, Göran (1993), Aganderätten i Sverige. SNS Förlag, Stockholm
Moore, G E (1942), 1he Philosophy of G E Moore. Northwestern University Press, Evanston, IL
Moore, G E (1962), Etik. Bonniers, Stockholm
Moore, G E (2004), Principia Ethica. Dover Publications, Mineola, NY
Pufendorf, Samuel (2001), Om de mänskliga och medborgerliga plikterna enligt Naturrätten. City University Press, Stockholm
Sandberg, Nils-Eric (1985), Vem äger din inkomst? Timbro, Stockholm

(Publiceras på nätet med tillstånd av författaren.)

Tillbaka