Gustaf Petrén - En god människa och stridbar rättskämpe av Andres Küng i boken Medborgaren och rättsstaten 1991

Gustaf Petrén föddes den 5 december 1917 och dog den 28 augusti 1990. Fadern, som också hette Gustraf, var professor i kirurgi. Också modern, Torborg (f Sylwan) var akademiker. Gustaf Petrén gifte sig 1944 med överstedottern Mary Anne Jakobsson (d 1986) och de fick fem barn. Gustaf Petrén avlade fil mag 1943, pol mag två år senare samt doktorerade i juridik vid Uppsala universitet 1949 på avhandlingen Om offentligrättslig användning av våld mot person. Han blev samma år docent i förvaltningsrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd 1961-71. JO:s ställföreträdare 1968-72 och regeringsråd 1972-85. Hans yttrande i principiellt viktiga mål fick under dessa år ofta karaktären av djupgående rättsvetenskapliga utredningar. Det var till stor del Gustaf Petréns förtjänst att regeringsrätten i ökad omfattning kom att utöva sin rätt att pröva lagars och andra föreskrifters grundlagsenlighet. Gustaf Petréns grundlagskommentarer, som han utgav tillsammans med nuvarande justitieombudsmannen Hans Ragnemalm, är än i dag standardverket inom sitt område. Att Gustaf Petrén också hade känsla för massmedia visade han bland annat, när han lyckades samla Sveriges främsta rättslärde i sin "Grundlagsrätt". Den skulle visa oss varför en författningsdomstol vore av värde och hur en sådan kan arbeta. Sitt internationella engagemang kanaliserade Gustaf Petrén i många år i arbetet som kanslichef vid Nordiska rådets svenska delegation, 1952-71. För honom var det självklart att Sverige, som sluppit undan andra världskrigets förödelse, skulle ta ett större ansvar än andra nordiska länder. Han var preses i Svensk-polska samfundet under en rad år på 1980-talet. Sveriges hållning i den baltiska frågan hade han inte mycket sympati med och under senare år kom vi att tala allt mer om Baltikum som en del av Norden. Hans intresse föreföll inte artigt eller pliktskyldigt utan uppriktigt och varmt; han var överhuvudtaget en människa som aldrig föreställde sig utan var äkta rätt igenom. Gustaf Petrén var också ledamot av Internationella juristkommissionen åren 1969-85 och under större delen av den tiden även ordförande för kommissionens svenska avdelning. Internationellt mycket verksam hade han också svårt att godta Sveriges upprepade brott mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter och andra av vårt lands internationella åtagande, vare sig det gällde egendomsrätten, det fria skolvalet eller "kommunarresten" för kurder. Han var en av de första som spred upplysning om de möjligheter till opartisk prövning som öppnades för enskilda medborgare genom Sveriges anslutning till Europakonventionen. Förutom Gustaf Petréns väldiga engagemang för de medborgerliga fri- och rättigheterna lade han ned mycket arbete för att åstadkomma ett politiskt maktskifte, till fromma för svensk demokrati som han såg det, bland annat inom de borgerliga samlingsrörelserna under 1960-talet. Men han bedömde de borgerliga partierna enligt samma måttstock som exempelvis socialdemokratin och tvekade aldrig att säga ifrån, när de borgerliga enligt hans uppfattning svek rättsstatens värderingar. Tillfällen gavs. Vid mitten av åttiotalet knöts Gustaf Petrén som konsult till Svenska Arbetsgivareföreningen, där han med sedvanlig skärpa och energi engagerade sig i frågor som rörde företagares rättssäkerhet. Han arbetade nära samman med SAF:s nuvarande vd, Göran Tunhammar, för vilken Petrén kom att "personifiera det orubbliga civilkuraget". Trots sina goda förbindelser med snart sagt alla personer inom partier, organisationer, företag och förvaltning var Petrén obekväm för såväl regering som opposition. Han var den liberale vilden, som skoningslöst angrep alla partier för bristande respekt gentemot det svenska rättssamhället. Följdriktigt blev han aldrig erbjuden någon ministerpost heller under de borgerliga regeringsåren. Men alla använde gärna hans breda och djupa kunskaper i riksdagsarbete och motionsskrivande; Med åren vann hans tankar allt bredare stöd i allt fler partier, även inom socialdemokratin. I detta samhällsförbättrande arbete drevs Gustaf Petrén i ovanligt liten grad av egennytta. Han var minst av allt fåfäng, som var och en vet som sett honom cyklande i Stockholmstrafiken. Personligen var han om inte blyg så i alla fall tillbakadragen. Han ville aldrig framhäva sig själv eller ens Medborgarrättsrörelsen, som var hans främsta skötebarn och där han var ordförande från starten till sin död. Men vi som arbetade nära honom vet hur mycket denna rörelse betydde för honom och enligt honom borde betyda för Sverige. Gustaf Petrén lämnade ett stort tomrum efter sig, både som människa och som förkämpe för medborgerliga rättigheter i vårt land. Det vet alla, som fick förmånen att under längre eller kortare tid samarbeta med honom i Medborgarrättsrörelsen, Rättsfonden, Den Nya Välfärden och andra sammanhang. Belysande för bredden i denne rastlöse rättskämpes verksamhet är även att han dog på hemväg från en konferens i jämförande rättsvetenskap i Montreal till ett Rotaryföredrag i Ängelholm. Ännu ett exempel är att han till sin död satt kvar i styrelsen för Engelbrekts barnavårds- och hushållsskola - när han en gång engagerat sig i en fråga ville han inte göra människor besvikna genom att säga nej. Lika mild som Gustaf var som människa, lika skarp kunde han vara som samhällsdebattör. Han kunde visa en nästan brutal uppriktighet i diskussionen, i ivern att komma till huvudsaken. Men hans synpunkter gällde nästan alltid sak, aldrig person. Han var en i ordets bästa bemärkelse en god människa, artig och vänfast, omtänksam och gästfri. I offentligheten kunde Gustaf Petrén utsättas för mycket skarpa angrepp. Många minns nog Olof Palmes ord om Europadomstolen som "Gustaf Petréns lekstuga". Gustaf förstod nog aldrig att en del aldrig riktigt fattade hur rätt han hade i en rad frågor. I flera a dem var han långt före sin tid: när det gällde kravet på en författningsdomstol, flera beslutande folkomröstningar, personval och stärkt grundlagsskydd för våra medborgerliga rättigheter. Under den så kallade Ebbe Carlsson-affären led han av att se den juridiska kompetensen urholkas främst i regeringskretsen. Och själv ofta kallad för "folkets JO" kunde han aldrig förlika sig med att se JO förvandlas till en "tandlös tiger" genom att ämbetsansvaret avskaffades. Gustaf Petrén gick bort just som Sverige gick in i en buggningsrättegång, där en rad rättsstatliga frågor ställs på sin spets. Det känns tungt att i stunder som dessa inte ha honom att rådgöra med för att i floden av information vaska fram det västentliga och ta ställning på säkrast möjliga grunder. Det är till sist, men en känsla av ansvar, glädje och stolthet, som jag och många andra - utan att någonsin kunna fylla luckan efter Gustaf Petrén - skall försöka fortsätta i hans fotspår för att värna om den enskilde medborgarens rättigheter i vårt svenska samhälle. På egen han kan ingen ersätta Gustaf. Många tillsammans kan vi göra en del; låt oss göra det! Andres Küng Ordförande i Medborgarrättsrörelsen Tillbaka