Gustaf Petrén - Hågkomster från en trettioårig vänskap av förre kabinettsekreteraren och Londonambassadören Leif Leifland Ur Nordisk Tidskrift, häfte 2, 1991

Nordisk Tidskrift har bett mig att skriva en personligt hållen artikel om Gustaf Petrén och hans insatser för nordiskt samarbete. Jag skriver dessa rader under flyttning från London till Sverige. Jag har inga anteckningar eller annat sedvanligt arbetsmaterial inom räckhåll. Det kan därför inte bli fråga om någon heltäckande skildring av Gustaf Petréns enastående insatser i Nordiska rådet eller för nordiskt samarbete över huvud taget. Det blir i stället just en mycket personlig skiss av en vän och arbetskamrat. År 1958 återvände jag till Stockholm efter mina första utlandsår i den svenska utrikesförvaltningens tjänst. Under de närmast följande tre åren kom jag att dela min tid mellan UD:s politiska avdelning och Nordiska rådets svenska sekretariat. Sverker Åström var chef för den politiska avdelningen, rådets svenska sekretariat leddes av Gustaf Petrén - vilken unik kombination av kompetens och intelligens. Enligt överenskommelsen mellan UD och rådet skulle jag arbeta halvtid på vardera arbetsplatsen. Jag blev emellertid snart varse att Gustaf hade sin egen och högst personliga uppfattning om vad som kunde menas med uttrycket "halvtidstjänstgöring". Han hade själv en enorm arbetskapacitet - så som man kunde vänta sig av en hög jurist sprungen från lärdoms- och ämbetsmannasläkten Petrén. Det blev även för mig många kvällstimmar i det lilla sekretariatet som då var inrymt i gamla riksdagshusets vindsvåning - rätt isolerat från byggnaden i övrigt men inom bekvämt promenad- och cykelavstånd från Gustafs vattenhål i Stockholm: regeringskansliet, domstolarna, universitetet. Mellan svenska UD och Nordiska rådet rådde på den tiden en viss konkurrens. Utrikesminister Östen Undén var naturligtvis, liksom de flesta andra jurister i sin generation, en varm vän av nordiskt samarbete. Men hans nordiska intresse hade sina klara begränsningar. Lagar kunde gärna vara samnordiska, kulturellt samarbete var säkert skapande och bra. Men Nordiska rådet fick absolut inte syssla med "utrikespolitik". Den var förbehållen regeringen och skönandarna på hans eget departement, och främst då naturligtvis Sverker Åströms politiska avdelning. Ehuru det aldrig sades direkt till mig, misstänker jag att Undén och Åström väntade sig att jag skulle slå larm om jag tyckte mig märka att rådet inte höll sig på dygdens smala väg utan började flirta med utrikespolitik. Risken för att så skulle ske var emellertid inte särskilt stor. Gustaf Petrén var visserligen mycket intresserad av utrikespolitik (vad han egentligen inte intresserad av?), men han var också realistisk nog att inse vad som var praktiskt möjligt och lämpligt. Detta var under kalla krigets dagar och rådet var en unik sammanslutning av tre Nato-länder och två neutrala länder, varav ett dessutom blott ett tiotal år tidigare fört krig mot en av supermakterna. Petrén hade naturligtvis också att följa direktiven från rådets svenska parlamentariker, i första hand under min tid kanske Bertil Ohlin och förre LO-ordföranden Axel Strand, båda f ö skåningar som Petrén själv. Strand och andra s-medlemmar inom den svenska gruppen uppskattade Gustafs obestridliga kompetens och höll honom ofta bakom ryggen. Och det kunde behövas ibland. Det fanns rätt många politiker som såg med viss misstro på Gustaf. Han ansågs stå folkpartiet och Bertil Ohlin nära, det spekulerades ofta om att han skulle bli juristkonsult i en borgerlig regering. Och naturligtvis var han en person med "borgerliga" grundvärderingar. Men han blev alltid upprörd över orättvisor, särskilt när de drabbade människor i små omständigheter som hade svårt att värja sig mot okänsliga byråkrater. Jag minns hur han brevväxlade med och sökte hjälpa en småbrukare i Västergötland som var förtvivlad över den behandling han utsattes för av någon lokal myndighet i ett avstyckningsmål. Och naturligtvis tog han aldrig betalt för dessa tjänster. Han protesterade när han tyckte sig se orättvisor - och han brydde sig inte särskilt om att hans pilar ibland träffade Rikets Herrar av olika partifärg. Denna oräddhet, vad fransmännen kallar courage de son opinion, vägledde honom också i Nordiska rådet. Han var initiativtagare, pådrivare, alltid uppslagsrik. Förslag kunde väckas endast av medlemmarna, de parlamentariska representanterna, men det var ingen hemlighet att det ofta var Petrén som fick idén till ett förslag. Sedan formulerade han förslaget på sin precisa men en smula opersonliga juristprosa och slutligen övertalade han någon parlamentariker - helst från olika länder och olika partier - att skriva under förslaget. Han intresserade sig för alla slags frågor: juridiska, sociala, ekonomiska, kulturella - bara de kunde bidra till att stärka den nordiska samhörigheten. Men särskilt stod det rättsliga och ekonomiska samarbetet honom nära, och det var åt dessa frågor som han ägnade mest tid under de hela arton år som han var chef för den svenska delegationens kansli. Som framstående jurist hade Gustaf Petrén naturligtvis kommit i kontakt med det nordiska samarbetet långt innan han kom till Nordiska rådet. När rådet började sitt arbete 1953, var det juridiska utskottet i mångt och mycket den centrala instansen. Gustaf satte in hela sin obändiga energi för att skapa ett effektivt maskineri för en allt längre gående samordning av lagstiftningsarbetet mellan de nordiska länderna. Kanske hade han ibland lite för bråttom, han var en otålig person som väntade sig att andra människor skulle tänka och agera lika snabbt som han själv. Några delegater tyckte att rådet gick för snabbt fram, folkopinionen i framför allt Norge hann inte med. Gustafs tankar vann dock snabbt allmänt gehör och i det s k Helsingfors-avtalet från 1962 ingick många av Gustafs tankar om hur ett effektivt nordiskt samarbete skulle äga rum på lagstiftningens område. Sedan några år tillbaka finns inom den Europeiska gemenskapen en möjlighet för tjänstemän i offentlig förvaltning att arbeta i en likartad befattning i ett annat EG-land. En tysk diplomat arbetar till exempel sedan en tid tillbaka på det brittiska utrikesdepartementet. Detta arrangemang framhävs ibland som ett exempel på hur långt samarbetet mellan EG-staterna har avancerat. I själva verket var detta en av Gustafs älsklingsidéer redan på 1950-talet, och Nordiska rådet antog en rekommendation härom år 1954. Kanske var Petrén i detta fall, som så ofta eljest, lite före sin tid. I varje fall var det på 1950-talet inte så många nordiska tjänstemän som begagnade sig av denna möjlighet att vidga sin horisont genom att arbeta några månader eller något halvår med likartade uppgifter i ett nordiskt grannland. Om Gustaf Petrén under sina första år inom Nordiska rådet alltså främst kom att syssla med juridiska frågor, kom hans uppmärksamhet så småningom att alltmera fångas av de ekonomiska integrationssträvandena. På 1950-talet var det de långdragna förhandlingarna om en gemensam nordisk marknad, på 1960-talet NORDEK-projektet och hela tiden - ända till i dag- den svåra frågan om relationerna mellan det nordiska och det europeiska samarbetet. Fram till 1960-talet var väl Petrén i första hand nordist, men med en öppen blick för nödvändigheten att samordna de nordiska och de europeiska integrationssträvandena. Med tiden blev han alltmer fascinerad av det europeiska samarbetet, till en början inom Europarådet och sedan inom EG. Han var en av de få svenska jurister som ägnat de tysk-engelska och franska rättstraditionerna ett mera systematiskt intresse. Europarådets domstol ansåg han vara en viktig kontrollinstans, som garant för att alla europeiska stater respekterade de grundläggande mänskliga rättigherna. Även sedan hans blick alltmer riktades mot Europa var han mycket upptagen av hur de nordiska länderna skulle kunna bevara sin egenart - det värdefulla i sin egenart - allteftersom den inneboende dynamiken drev dem till en alltmera långtgående integration med den europeiska gemenskapen. Hur skulle de kunna bevara sitt kulturella och rättsliga arv i ett Europa som kommer att domineras av tre stormakter? Det fanns de som hävdade att Gustaf Petrén brukade säga "Le Conseil Nordique, c'est moi". ["Nordiska rådet, det är jag"]. Det skulle nu aldrig ha fallit honom in att säga, men nog låg det en liten kärna av sanning i det. Det fanns inflytelserika och handlingskraftiga parlamentariker som tog det nordiska samarbetet på allvar, inte minst en rad av efterkrigstidens statsministrar: Tage Erlander, Einar Gerhardsen, Hans Hedtoft, Karl August Fagerholm. Och vi får inte glömma att Petréns kollegor som kanslichefer i de andra nordiska länderna var förstklassiga tjänstemän som drog sin del av lasset. Men jag tror att det ändå kan sägas att Nordiska rådet inte hade blivit vad det är utan Gustaf Petréns insatser. Hans entusiasm, energi, uppslagsrikedom och uthållighet var egenskaper som var nödvändiga för att rådet så snabbt som skedde skulle bli den centrala instansen för nordiskt samarbete. Och det var nog också i mycket Petréns förtjänst att rådets kanslier aldrig svällde ut till de mastodontsekretariat som utmärker nästan alla andra internationella organisationer. Jag träffade allstå Gustaf första gången 1958. Ända sedan dess och fram till tidpunkten för hans alltför tidiga bortgång träffades vi sedan regelbundet, än hemma i Sverige, än i Washington eller London. Han rycktes bort när han behövdes mer än någonsin. Sveriges marsch mot Europa kommer att kräva folk med kunskaper i folkrätt och de klassiska europeiska rättssystemen och folk med förmåga till inlevelse i det internationella samarbetets särart och villkor. Petrén hade dessa kunskaper och dessa egenskaper i rätt mått. Hans kunskaper och hans varningssignaler skulle ha behövts under den process som nu förestår för Sverige, liksom för de andra nordiska länderna. Han skulle säkert många gånger säga obekväma sanningar. Men obekväma personer behövs. Som Gustaf själv en gång sade till mig: Verkligt allvarlig blir situationen föst då makthavarna omger sig med enbart ja-sägare. Leif Leifland Tillbaka