Debattartikel av Gustaf Petrén, som var ställföreträdande JO 1968-72, i tidningen Dagen 11 juli 1987. Ge JO mera makt!

Våren och försommaren har bragt ständigt nya turer kring JO-ämbetet. I främsta rummet har det gällt chef-JO och hans sätt att sköta sitt ämbete och hans intresse för att sko sig själv, en för ämbetets anseende så skadlig historia. Ämbetets roll i svensk offentligt liv har utretts helt nyligen och riksdagen fattade beslut i saken i november i fjol. Tyvärr kom det mest att handla om organisatoriska detaljer. Emellertid har i massmedia i samband med den akuta krisens upplösning skymtat ett växande intresse för att förstärka ämbetets roll som garant för rättssäkerheten. Olika uppslag har härvid diskuterats. Först gäller det att vidga ämbetets primära i grundlagen fastlagda uppgifter, nämligen att å riksdagens vägnar övervaka att gällande lagar och författningar efterlevs av alla myndigheter under regeringsnivån, inklusive domstolar och kommunala instanser. Det är att märka att grundlagen inte, som många tror, ger Justitieombudsmannen i uppgift att vara de enskilda medborgarna till hjälp. När en enskild klagar till JO, är det såldes inte för att han eller hon skall få något bistånd av JO. Klagomålets uppgift är formellt att fästa uppmärksamhet på att kanske inte gällande bestämmelser tillämpas riktigt i det fall som den klagande tar upp i sin anmälan. Dock kan ofta nog den klagande få viss nytta också för egen del av att JO tar itu med hans sak. Denna konsekvens kommer emellertid i andra hand. Vanligt är att JO konstaterar att ett fel begåtts och varnar den felande myndigheten för att upprepa felet. Den ende som drabbats av felet får då inte ut annat av ärendet än tillfredsställelsen i efterhand av att ha haft rätt mot myndigheten. I hans eget fall ändras ingenting. Tiden är nu kommen att ändra grundlagen så att Justitieombudsmannen får i direkt uppgift att, när han tar upp en sak, inte bara uttala sig om myndigheten och eventuellt åtala en felande tjänsteman utan också medverka till att den enskilde som lidit skada genom myndighetens fel får rättelse. Givetvis kan inte JO åläggas att biträda alla enskilda som vänder sig till honom. Då blev han ett slags allmän gratisadvokat. Men i de fall då JO slår fast att fel begåtts bör det ingå i Justitieombudsmannens verksamhet att också ställa saken till rätta för den skadelidande enskilde. Viktigt är vidare att JO:s maktmedel byggs ut. Det stora misstaget begicks 1975, då riksdagen - trots Medborgarrättsrörelsens enträgna varningar - enhälligt beslöt i sak avskaffa tjänsteansvaret. Alla är nu ense om att det var en dumhet. Just de olyckliga konsekvenser som Medborgarrättsrörelsen förutskickade har i verkligheten inträffat. En växande byråkratisk maktapparat har, i avsaknad av praktiskt taget allt ansvar, kunnat fara fram efter gottfinnande. De flesta offentliga funktionärer har givetvis plikttroget utfört sitt arbete, men övertrampen har dock blivit många. Regeringen förbereder nu ett förslag om återinförande av något slag av tjänsteansvar för handlandet i tjänsten. Olika möjligheter finns därvidlag. Huvudsaken är att det kommer något praktiskt genomförbart snart (se not 1). Om Justitieombudsmannen får till uppgift att även vara de enskilda behjälpliga, när han riktar kritik mot myndigheterna, måste JO ha lämpliga hjälpmedel för bistånd till de enskilda till sitt förfogande. Har exempelvis ett beslut blivit felaktigt, måste JO ha möjlighet att sätta igång ett förfarande så att det felaktiga beslutet kan rättas till. JO bör för den skull vara utrustad med en särskild talerätt. Tänkbart är också att JO får rätt att sätta igång ett skadeståndsförfarande så att den skadelidande kan få ersättning av det allmänna. Vidare måste JO i vidgad omfattning kunna påfordra ändring i regler, som han i sitt arbete funnit ha orimliga verkningar. Det finns all anledning instämma i förslag framfört i några tidningar om att riksdagen snarast bör se över hela JO-institutionen. Det är nu angeläget att riksdagens konstitutionsutskott sätter igång och försöker stärka JO-ämbetet och dess roll som bevarare av rättssäkerheten. Det måste gå att skjuta undan makt- och prestigefrågorna för att samla intresset på åtgärder som kan hjälpa JO att skärpa kontrollen och att ge rätt åt enskilda skadelidande. Aktiva insatser från JO:s huvudmän, riksdagen, skulle troligen förhållandevis fort kunna återge JO-ämbetet dess anseende och uppskattning hos allmänheten. - - - - - - - - - - Not 1: Den 1 oktober 1989 ändrades reglerna för de offentliganställdas straffansvar i 20 kap 1 § brottsbalken. Straffansvaret utvidgades. Beteckningen "tjänstefel" återinfördes, men med en annan innebörd än vad tjänstefel haft fram till 1976. Samtidigt togs brottsbenämningarna "myndighetsmissbruk" och "vårdslös myndighetsutövning" bort. Straffsatsen för tjänstefel är böter eller fängelse i högst två år och för grovt tjänstefel fängelse lägst sex månader och högst sex år. Straffansvaret är liksom tidigare kopplat till begreppet myndighetsutövning. Tillbaka