Referat från presskonferens (ur medlemstidningen nr 4 1983) Europadomstolen är ingen lekstuga

Europarådsdomstolen är ingen lekstuga, varken för någon privatperson eller för partipolitiska intressen. Olof Palmes beskyllningar kan i bästa fall tolkas som okunnighet om Europarådets rättighetssystem. Det förklarade Medborgarrättsrörelsen på en välbesökt presskonferens den 14 oktober 1983. Presskonferensen hölls för att lägga till rätta det uttalande som statsminister Olof Palme gjort i fråga om det skyddssystem som Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Yttrandet fälldes vid en pressfrukost i Strasbourg den 28 september 1983 och följdes sedan upp i ett frågesvar i Sveriges riksdag den 11 oktober. Det var för övrigt den första debatt som hölls i riksdagens nya lokaler på Helgeansholmen. Utgångspunkten var att statsministern betecknat Europarådsdomstolen som en "lekstuga för Gustaf Petrén". Rimligen syftade han på denne som ordförande i Medborgarrättsrörelsen. Vi kände oss därför förpliktade att gå i svaromål. Vid presskonferensen lämnades först en redovisning för hur Europarådskonventionens rättighetssystem fungerar rent praktiskt och vilka de olika organens uppgifter är inom detta system. Vidare lämnades upplysningar om viktigare frågor som i anledning av inkomna klagomål nu handläggs i Strasbourg. Medborgarrättsrörelsens roll i sammanhanget berördes även. Flera av Medborgarrörelsens styrelsemedlemmar har bringat olika ärenden inför Europarådskommissionen genom anmälningar till denna. Frågor ställs om hur det går till att klaga i Strasbourg. Styrelsen har under utarbetande av kortfattad handledning om hur man skall bete sig om man vill föra fram en sak inom organen i Strasbourg. Uppseendeväckande yttrande av landets statsminister Det uppseendeväckande i historien är givetvis att statsministern betecknar verksamheten i Strasbourg som en lekstuga. Att han använt detta ord får anses höjt över varje tvivel. Därmed kan han rimligen inte ha menat annat än at rättighetssystemet är uttryck för barnsligheter, underförstått kanske att statsmän av vår statsministers resning är höjda över dessa barnsligheter. När statsministern knöt namnet på Medborgarrättsrörelsens ordförande till lekstugeverksamhet, får det väl tas som ett försök att misskreditera rörelsen. På direkt förfrågan i riksdagen har statsminister Palme sedan försäkrat att Sverige skall snabbt och tillfullo rätta sig efter Europarådsdomstolens domar och att Sverige inte avser att ompröva sin inställning till Europarådsdomstolen. Därmed är Sveriges officiella hållning fastslagen. Och det är bra. Emellertid har det givetvis alltjämt stort intresse att veta vad statsministern innerst inne själv tycker om Europarådets rättighetssystem. Det finns anledning tro att hans spontana uttalande i Strasbourg, bättre återger vad han egentligen menar, än de relativt krystade bortförklaringar som i efterhand presenterats riksdagen. Statsministern gav i sitt svar i riksdagen uttryck för oro för att Europarådsdomstolen, som enligt honom är en utomordentlig institution dit man kan vända sig för att få sin rätt prövad, skulle bli en lekstuga för partipolitiska intressen. Han förklarade vidare att hans ord föranletts av omsorg om domstolen och att vi måste akta oss för att domstolen blir en tummelplats för partipolitiska intressen. Obegripliga efterhandskonstruktioner Dessa efterhandskommentarer är inte bara krystade utan i det närmaste obegripliga. Fakta är följande. Ingen enskild kan vända sig till Europarådsdomstolen. Det kan bara Europarådets kommission. Denna instans sållar bland de tusentals klagomål som enskilda personer runt om i Europa riktar mot olika stater som är bundna av Europarådskonventionen. Ur dessa tar kommissionen fram det tjugotal klagomål som årligen befinns vara av den vikt att de får gå till domstolen. Domstolen bedömer slutgiltigt om den berörda staten i sitt handlande mot den enskilde klagande brutit mot någon av sina förpliktelser enligt konventionen. Vad som skall underställas domstolens prövning, bestämmer alltså kommissionen som består av 21 jurister, en från vart och ett av Europarådets medlemsländer. Den svenske statsminister behöver således inte känna någon som helst oro för att domstolen blir en lekstuga för någon enskild person. Kommissionen gör ett mycket strängt urval. Till domstolen når inte fram något likgiltigt. Att det här är fråga om en omsorgsfull och noggrann prövning visas redan av det förhållandet att det tog sju år från det att klagomålen i det s k Sporrong/Lönnroth-målet gavs in till kommissionen till dess domstolen meddelade sin dom i september 1982. Det var för övrigt den första och hittills enda gång som Sverige befunnits ha brutit mot konventionen. Att domstolen skulle vara en tummelplats för svenska partipolitiska intressen är rent nonsens. Att kommissionen med jurister från alla Europarådets länder skulle i sin urvalsverksamhet ledas av interna svenska partiintressen är lika orimligt. Statsministerns uttalanden i riksdagen kan mänskligt att döma bara ha två förklaringar. Antingen känner han inte till hur Europarådets rättighetssystem fungerar och vilken ställning domstolen intar i detta, eller försöker han medvetet vilseleda riksdagsledamöterna. Det måste betecknas som en förolämpning mot riksdagen om en regeringschef ställer sig upp och svarar på en fråga av en folkvald utan att ens nödtorftligen ha satt sig in i ämnet. Än värre är ett medvetet vilseledande. Vilken förklaring som är den riktiga får vi dock låta vara osagt. Ingendera är smickrande för statsministern. Fler anmälningar uttryck för ökad oro Statsministerns tanke om partipolitiska intressen preciseras till att gälla en högerstyrning. Om uttalandet skulle ha någon grund skulle något politiskt parti i Sverige organiserat sina medlemmar och andra till att överhopa Europarådskommissionen med klagomål. Något sådant är inte känt. Visserligen har de svenska klagomålen stigit raskt i antal från några få årligen på 1970-talet till i år kanske bortemot 200. Denna ökning är emellertid ingalunda följden av någon partipolitisk styrning, utan uttryck för en stegrad oro bland befolkningen i Sverige för att deras rättigheter träds för när . Den är en konsekvens av bristande möjligheter att få rättighetskrav prövade i Sverige inom ramen för vår egen rättsordning. Möjligen har det undgått statsministern att det klagomål som kommissionen dagen före statsministerns svar i riksdagen beslöt att närmare granska, kom från en svensk. Han gjorde gällande att han mistat sin offentliga anställning på grund av ett förmodat medlemskap i Sveriges kommunistiska parti. En genomgång av aktuella klagomål visar att de har mycket liten partipolitisk anknytning. De gäller tillämpning av regler som i stort sett alla partier varit eniga om att införa. Palmes citatförvrängning Till slut bara ett ord om de citatförändringar statsministern tillåter sig. Han refererade i riksdagsdebatten ett uttalande av Gustaf Petrén i Svenska Dagbladet, där denne sagt att "Palme sätter demokratin på spel genom att förneka de värden Europarådskonventionen står för", på följande vis: "Petrén beskyller mig för att ha satt demokratin ur spel", vilket är något helt annat. Presskonferensen gav Medborgarrättsrörelsen tillfälle att för en stor och intresserad publik visa felaktigheterna och orimligheterna i statsministerns påståenden. Tillbaka